Isabelle.

Hej bloggen.

Var nyss på Sjukan på neuroträff för ungdomar och träffade två underbara människor. De är så himla starka, jag beundrar dom och önskar att jag var lika stark.

Usch, jag har hamnat i en svacka. Är så himla ledsen. Har fått ett skitjobbigt besked från Mälarsjukhuset. Var inte alls beredd på det, det går inte alls som jag tänkt mig. Fan, det känns som att hela min värld har rasat. Alla mina planer, förhoppningar och närmsta framtid har raserats. Nu vet jag inte alls hur min vår kommer se ut. Jag tappar gnistan alltså, ska jag behöva anpassa mig och planera om en gång till!? Jag hatar att anpassa mig, jag vill bestämma själv...
Jag klarar fan inte mer, inte ännu mer. Börjar mer och mer tänka att nu ska jag stämma de jävlarna. Skaffa en bra advokat och stämma skiten ur dom. På ett sätt känns det som att man skulle få lite plåster på såren då eller nåt. Vet dock inte om det skulle gå nu när det har gått tio månader. Hmmm. Och så ska jag jobba i helgen, så ska jag behöva gå runt och tänka på det här då också. Åh, va fan. Känns som att det bara är en jävla motvind hela tiden, kan man inte få ha lite flyt eller. Varför? Jag klarar inte det här själv alltså, jag pallar inte mer. Fan.