Isabelle.

Jag har råkat ut för en allvarlig olycka. Så pass allvarlig att jag blivit tvingad att åka hem till Sverige igen. Det skedde näst sista dagen som min mamma och syster var och hälsade på mig...

Jag, Kim, Petter och Emil var uttråkade och beslöt oss för att åka på utflykt till vattenfallen i Deshaies. Strejken som denna dag hade börjat bli ganska allvarlig uppvisade sig i form av en brinnande bil och en skara strejkare på vägen. Vi tog det lugnt och kunde utan problem passera detta hinder och t.o.m. hälsa på dessa strejkare. Vi cyklade vidare på våra mountainbikes mot Deshaies. Det var många uppförsbackar och när vi kommit till Deshaies var uppförsbackarna branta och otroligt jobbiga att ta sig upp för, svetten rann och man funderade över vad man gett sig in på. Till slut var vi i alla fall framme vid bäcken och där började äventyret. Vi vandrade längs vattnet, i regnskogen och gick en lång vandring på stenarna längs bäcken. Man kände sig lite som Smeagol där man hoppade från sten till sten och hasade sig fram längs vattendraget. Våran käre ledare Kim höll täten, vi målade indianstreck om kinderna och fortsatte vår vandring. På äventyret hittade vi till två fantastiska vattenfall. Ett som låg som i en grotta och ett annat som vi hittade genom att klättra runt vattenfallet med rep. Vi badade i vattenfallen och konstaterade att det var så värt de svinigt branta backarna och den jobbiga cykelturen att få vara där. Det kändes som våran skatt, en ganska oupptäckt plats dit definitivt inga turister hittar. Vi var i princip ensamma i regnskogen. Vi förstod att det skulle börja skymma snart, så vi skyndade oss tillbaka. När det blir mörkt på Guadeloupe blir det verkligen det på nån minut, kolsvart. Vi hann tillbaka till cyklarna utan att det börjat skymma som tur var och började cykla hemåt. Vi var ganska sena, jag hade planerat att äta i restaurangen med mamma och syster på min lediga dag. Vi började cykla och nu hade vi i alla fall dessto fler nerförsbackar som väntade på hemresan...

Vi cyklar nerför en backe med kanske 70 gr lutning (tänk er Gatstuberg), det går ganska fort med tanke på att backen är ganska brant, kanske 40-50 km/h. Jag bromsar och känner att bromsarna inte tar så mycket som jag vill. Bromsar lite hårdare och känner hur hjulen bara sladdar på gruset som ligger på asfalten. PANIK! Jag får inte stopp på cykeln. Jag vet att det är korsande väg vid backens slut och cykeln rullar bara fortare och fortare. Jag minns bara den panikattack jag fick och skriker till mina vänner "Jag kommer krocka, jag kommer krocka, jag kommer krocka!!!" Jag trodde att jag skulle dö. De sträcker sig efter mig utan resultat och skriker tillbaka "Väj åt sidan!". Så det gör jag. Jag väjer åt sidan av vägen där det är gräs. Och därifrån minns jag ingenting. KRASCH.

Minnet börjar flera timmar senare när jag vaknar upp på sjukhuset. Men det minnet är vagt. Jag minns inte mycket. Jag fördes till sjukhuset i huvudstaden i Pointe à Pitre. Kim var med mig hela resan dit då ambulansen eskorterades av polis genom blockader enda fram till sjukhuset. Mamma och syster hade såklart blivit underrättade om olyckan och mamma så gott som mötte upp mig vid sjukhuset. Detta är vad jag fått berättat för mig i efterhand. Jag kommer inte ihåg allt för mycket av min första tid på sjukhuset. Jag minns smärta och att jag var nerdrogad med morfin och så minns jag att jag åkte ner på operation. Jag minns även en morgon de tvingade mig att gå på toaletten och att sitta i badkaret och tvätta mig själv med min onda hand (som senare visade sig var en bruten handled) och allvarliga hjärnskakning. Resten av sjukhusvistelsen är en historia för sig. Det är som en jävla film. Tur att mamma var med mig hela tiden.

Jag fick med hjälp av SOS Emergency tillslut komma till Sverige efter drygt en vecka. Hamnade på lasaretet i Eskilstuna. Där röntgades jag ordentligt och vi redde ut mina skador på ett helt annat plan. Olyckan resulterade i en bruten näsa, bruten handled, utslagna framtänder och en lös tand, hjärnskakning och tre sydda sår. Men det kunde varit så mycket värre. Jag är glad att jag inte blev förlamad eller dog. Jag är så glad över att jag lever. Det var ju världens jävla tur att vi hade hjälmar på oss. Annars hade det inte gått lika bra för mig...

Så nu vet ni. Jag lever. Har fått komma hem från sjukhuset nu med gipsad handled och en metallställning i munnen. Nu återstår 3 veckors gipsad arm och minst 6 veckors läkande av käken. Sen kan man börja fixa till mina tänder så småningom. Näsan är okej. Den har jag knäckt rak igen. En lång läkeprocess återstår och min säsong i Karibien blev inte riktigt som planerad...

Nu återstår att se vad som händer. Tack Kim, Emil, Petter, mamma och alla andra som hjälpt mig på denna resa.