Avgipsning
En läkare visade mig röntgenbilderna på armen och jag blev ännu mer förvånad över sjukhusvården på Gwada...Läkaren visade att jag hade haft FYRA frakturer på handleden och en lång spricka i benet från handen upp på armen. Hur fan kunde de missa det?! Jag sa ju att jag hade ont i handen, ändå tvingade de mig att tvätta mig med den och det enda de gjorde var att lägga på en kompress som stank sprit. Fick vänta med att få den gipsad tills jag kom till Sverige, nio dagar senare. Vilka jäkla nötter!!!
Nu har jag i alla fall varit hos en sjukgymnast och fått övningar som jag ska göra 5 ggr om dagen. Vi har redan firat avgipsningen med fruktsallad och påskmust. Och nu fortsätter vi firandet med pizza!
Jag är inte längre invalid, jag kan faktiskt göra saker! Såhär glad blev jag då:
And two steps back
One step forward
I fredags vare myspys hos Emelie med ost & kex. Eller ost, kex och vin för de flesta. Men det sistnämda är nog inte såå bra om jag skulle få i mig. Riktigt trevligt var det att träffa brudarna i alla fall. Igår firades systers födelsedag i efterskott med släkten på pappas sida. Jag drack kaffe med sugrör, läckert läckert.
Senare åt vi tacos hos pappa. Andra gången på tre månader för mig. Åh va gott det var. Det var en av de grejer jag saknade på Gwada. Hur kan det vara så gott? Många svenska produkter man är bortskämd med just nu. Det var annat för nån månad sen. Lösgodis, sourcreme & onion chips, kavjar, tacos, (nog för att det inte är svenskt) marabouchoklad, sockerdricka, köttbullar, oboy och svenska tidningar. Så underskattat! Och hur kul är det inte att Robinson har börjat på tv4 igen? Och snart börjar Filip & Fredriks nya show. Heja Sverige, lite har vi i alla fall att erbjuda. Eller man vet i alla fall vad man saknar när man åker härifrån. Försöker se det från den ljusa sidan. Skulle ha varit i Karibien nu, där 30 graders värme, sol, bad, dykning, surfing, palmer och Piña Coladas är vardag. Det låter väl inte så kul va? Neee inte ett dugg... fan Sverige har ju i alla fall Kavjar! Som man har på en äkta bakismacka... Haha just det! Vet ni vad som hände med den Kavjar mamma och syster hade med sig till mig i Karibien? Efter olyckan fick min chef nys om att syster hade Kavjar över och köpte två tuber för 50 euro xD Bra deal hon gjorde där lillsyrran. Aja...Karibien är inte dumt, men jag är i Svea nu, och nu ska jag bli frisk! Förresten ringde My från England idag för första gången efter olyckan. Pratade en bra stund med både henne och Frida. Det var skönt att äntligen få prata med dom. Det behövde jag.
Nu är det snarklådan. Godnatt på er
Long journey to go
Förra veckan opererades jag. Nu har jag världens glugg. Tyvärr rök en tand till som inte klarat sig :/ och så rök det benbitar från käken. Tre tänder borta sammanlagt. Fyfan va ont det gjorde när bedövningen släppte. Ja jävlar i havet helt olidligt. Nästa gång ska jag be om något starkare smärtstillande än alvedon, för det var alldeles för lamt. Och som jag såg ut sen också. Jag var svullen upp till näsan och kunde varken prata, äta eller dricka och var sydd i munnen både vertikalt och horisontellt. Tillbaka till ruta ett och sugrörsnivån! Ja herregud... Nu är jag i alla fall återställd från operationen och tur är väl det. Nästa operation är 2 april och då blir jag av med stygnen och metallställningen i munnen. Ska bli skönt att bli av med skiten. Den skaver och är i vägen.
Om en vecka får jag ta bort gipset på armen! YESS! Äntligen kunna göra alla vardagliga saker igen. Känner mig ju som en invalido bara av att ha gipsad arm. Inte ens kunna tvätta håret själv liksom.
Mamma proppar i mig div. vitaminer och mineraler som är bra för läkandet. Sist var det blutsaft jag fick att börja dricka, men fyfan där sa det stopp. Så vidrigt! Smakar typ brunsås blandat med gräs :S Igår fick jag kosttillskott med mineraler och grejs från min farbror på Hälsogymet. Jättesnällt av honom. En sån chokladshake om dagen, JA TACK! Det blir lite godare.
Läget
Lite mer positiv
De här två dagarna har gjort mig riktigt gott. Jag känner mig laddad med energi igen. Och nu jävlar kör vi! Jag mår så mycket bättre med vänner omkring mig och att hitta på saker. Jag som är så rastlös som person blir ju knäpp av att bara ligga hemma. Kan ju inte ens skaffa mig ett tillfälligt jobb. Men jag ska nog allt hitta på något. Det här blir nog bra tillslut.
Ni som ännu inte träffat mig kanske blir lite lugnare av att se en bild på mig från idag. Inte så illa ändå va? Jag verkar i alla fall ha bra läkekött!
Jävla skithelvete
För tillfället är jag mest deprimerad för att jag insett att jag säkerligen inte kommer få komma tillbaka till Guadeloupe. Kommer inte få tillbaka mitt gamla jobb, hus, vänner, väder, liv, inte ens för en stund. Får inget avslut liksom. Ingenting blev som planerat. Det känns åt helvete. Jag hann ju inte ens säga hejdå. Blev lite snabbt hejdå till vissa på flygplatsen bara. Men inget riktigt hejdå, jag trodde ju jag skulle vara tillbaka inom max två veckor ungefär. Hade jag vetat då hur det skulle gå hade jag bara hållit om dom och aldrig velat släppa taget. Jag saknar mitt gamla liv så oerhört mycket. Det skulle tagit slut med säsongens slut för eller senare, men detta gick så snabbt att jag inte hann reagera över någonting. Jag vill tillbaka. Vill få ett avslut. Samtidigt blir jag förbannad på mig själv hur fan man kan vara så otacksam. Jag lever ju. Hur kan man tänka mer på det liv som var än att jag i nuläget mår bra och faktiskt har kommit undan med relativt lindriga skador? Jag fattar inte hur tänket funkar. Varför blir det såhär?
Jag är i alla fall glad att jag har så underbara nära och kära. Alla som hjälper, stöttar och bara frågar hur jag mår. Jag har världens bästa vänner. Och idag ska Amanda, Tora och Rebecka komma till mig. Amanda har till och med åkt hem från sin säsong i Sälen för att hälsa på mig. Jag har verkligen världens bästa vänner. I alla hörn av världen de nu är. Tack för att ni står ut med mig när livet är tufft.
Allvarlig olycka
Jag har råkat ut för en allvarlig olycka. Så pass allvarlig att jag blivit tvingad att åka hem till Sverige igen. Det skedde näst sista dagen som min mamma och syster var och hälsade på mig...
Jag, Kim, Petter och Emil var uttråkade och beslöt oss för att åka på utflykt till vattenfallen i Deshaies. Strejken som denna dag hade börjat bli ganska allvarlig uppvisade sig i form av en brinnande bil och en skara strejkare på vägen. Vi tog det lugnt och kunde utan problem passera detta hinder och t.o.m. hälsa på dessa strejkare. Vi cyklade vidare på våra mountainbikes mot Deshaies. Det var många uppförsbackar och när vi kommit till Deshaies var uppförsbackarna branta och otroligt jobbiga att ta sig upp för, svetten rann och man funderade över vad man gett sig in på. Till slut var vi i alla fall framme vid bäcken och där började äventyret. Vi vandrade längs vattnet, i regnskogen och gick en lång vandring på stenarna längs bäcken. Man kände sig lite som Smeagol där man hoppade från sten till sten och hasade sig fram längs vattendraget. Våran käre ledare Kim höll täten, vi målade indianstreck om kinderna och fortsatte vår vandring. På äventyret hittade vi till två fantastiska vattenfall. Ett som låg som i en grotta och ett annat som vi hittade genom att klättra runt vattenfallet med rep. Vi badade i vattenfallen och konstaterade att det var så värt de svinigt branta backarna och den jobbiga cykelturen att få vara där. Det kändes som våran skatt, en ganska oupptäckt plats dit definitivt inga turister hittar. Vi var i princip ensamma i regnskogen. Vi förstod att det skulle börja skymma snart, så vi skyndade oss tillbaka. När det blir mörkt på Guadeloupe blir det verkligen det på nån minut, kolsvart. Vi hann tillbaka till cyklarna utan att det börjat skymma som tur var och började cykla hemåt. Vi var ganska sena, jag hade planerat att äta i restaurangen med mamma och syster på min lediga dag. Vi började cykla och nu hade vi i alla fall dessto fler nerförsbackar som väntade på hemresan...
Vi cyklar nerför en backe med kanske 70 gr lutning (tänk er Gatstuberg), det går ganska fort med tanke på att backen är ganska brant, kanske 40-50 km/h. Jag bromsar och känner att bromsarna inte tar så mycket som jag vill. Bromsar lite hårdare och känner hur hjulen bara sladdar på gruset som ligger på asfalten. PANIK! Jag får inte stopp på cykeln. Jag vet att det är korsande väg vid backens slut och cykeln rullar bara fortare och fortare. Jag minns bara den panikattack jag fick och skriker till mina vänner "Jag kommer krocka, jag kommer krocka, jag kommer krocka!!!" Jag trodde att jag skulle dö. De sträcker sig efter mig utan resultat och skriker tillbaka "Väj åt sidan!". Så det gör jag. Jag väjer åt sidan av vägen där det är gräs. Och därifrån minns jag ingenting. KRASCH.
Minnet börjar flera timmar senare när jag vaknar upp på sjukhuset. Men det minnet är vagt. Jag minns inte mycket. Jag fördes till sjukhuset i huvudstaden i Pointe à Pitre. Kim var med mig hela resan dit då ambulansen eskorterades av polis genom blockader enda fram till sjukhuset. Mamma och syster hade såklart blivit underrättade om olyckan och mamma så gott som mötte upp mig vid sjukhuset. Detta är vad jag fått berättat för mig i efterhand. Jag kommer inte ihåg allt för mycket av min första tid på sjukhuset. Jag minns smärta och att jag var nerdrogad med morfin och så minns jag att jag åkte ner på operation. Jag minns även en morgon de tvingade mig att gå på toaletten och att sitta i badkaret och tvätta mig själv med min onda hand (som senare visade sig var en bruten handled) och allvarliga hjärnskakning. Resten av sjukhusvistelsen är en historia för sig. Det är som en jävla film. Tur att mamma var med mig hela tiden.
Jag fick med hjälp av SOS Emergency tillslut komma till Sverige efter drygt en vecka. Hamnade på lasaretet i Eskilstuna. Där röntgades jag ordentligt och vi redde ut mina skador på ett helt annat plan. Olyckan resulterade i en bruten näsa, bruten handled, utslagna framtänder och en lös tand, hjärnskakning och tre sydda sår. Men det kunde varit så mycket värre. Jag är glad att jag inte blev förlamad eller dog. Jag är så glad över att jag lever. Det var ju världens jävla tur att vi hade hjälmar på oss. Annars hade det inte gått lika bra för mig...
Så nu vet ni. Jag lever. Har fått komma hem från sjukhuset nu med gipsad handled och en metallställning i munnen. Nu återstår 3 veckors gipsad arm och minst 6 veckors läkande av käken. Sen kan man börja fixa till mina tänder så småningom. Näsan är okej. Den har jag knäckt rak igen. En lång läkeprocess återstår och min säsong i Karibien blev inte riktigt som planerad...
Nu återstår att se vad som händer. Tack Kim, Emil, Petter, mamma och alla andra som hjälpt mig på denna resa.
