Isabelle.

Hur jag mår? Det går som en berg och dalbana. Ibland går det upp, ibland ner och lika snabbt vänder det.

Tack vare vänner känns det nu så otroligt mycket bättre trots omständigheterna. Hade några söta vänner hos mig hela eftermiddagen och kvällen igår. Och idag har Amanda tagit med mig ett steg i rätt riktning. Hon är bäst <3 Har för första gången hör och häpna varit på stan. När jag väl gjorde mig i ordning insåg jag att jag ser ju ganska normal ut ändå om jag gömmer gipset och stänger munnen :P Vi har kommit fram till att jag ska lära mig buktala så jag slipper öppna käften haha! Skämt åsido. Dock ser det ut som att jag har ett kilo snus under överläppen när jag inte gapar. Hur som helst var vi och lunchade på Sultans och tog en sväng på stan. Vi kom fram till att Katrineholm verkligen är sig likt. Gick och handlade godis och mötte upp Tora vid bion och kollade på Australia. Har velat se den sen jag såg trailern! Blev så glad när jag såg att den fortfarande går nu när jag kommit hem, den fanns bara dubbad till franska på Guadeloupe. Och den var så bra som jag trodde :) ååaah!

De här två dagarna har gjort mig riktigt gott. Jag känner mig laddad med energi igen. Och nu jävlar kör vi! Jag mår så mycket bättre med vänner omkring mig och att hitta på saker. Jag som är så rastlös som person blir ju knäpp av att bara ligga hemma. Kan ju inte ens skaffa mig ett tillfälligt jobb. Men jag ska nog allt hitta på något. Det här blir nog bra tillslut.

Ni som ännu inte träffat mig kanske blir lite lugnare av att se en bild på mig från idag. Inte så illa ändå va? Jag verkar i alla fall ha bra läkekött!

Mitt humör går väldigt upp och ner hela tiden. Idag är det ingen bra dag, jag är bara helt apatisk. Går runt som i min egen lilla bubbla. Samtidigt som jag är så jävla förbannad. Min värld har verkligen stannat samtidigt som alla andras värld rullar på i rätt riktning, jag är så avundsjuk. Jag är inte mig själv än. Känns som att jag inte orkar någonting, orkar inte bry mig. Och så är jag så trött, jag är så trött hela tiden. Konstant. Det är tydligen normalt efter en olycka som min. Det blev en rejäl smäll och många skador. Men jag vill inte, jag orkar inte må dåligt. Jag vill bli frisk direkt och inte bara fysiskt utan psykiskt också. Jag pallar inte att vara ett jävla nervvrak. Jag vet att man alltid måste igenom skiten för att kunna må bra igen och det är precis det jag inte orkar ta mig igenom. Jag vet inte hur man gör. Fan va dumt det känns att blotta sig själv på en blogg. Men vem vet det kanske hjälper mig själv på något sätt att få ut skiten. Lite som terapi. Jävla psykfall.

För tillfället är jag mest deprimerad för att jag insett att jag säkerligen inte kommer få komma tillbaka till Guadeloupe. Kommer inte få tillbaka mitt gamla jobb, hus, vänner, väder, liv, inte ens för en stund. Får inget avslut liksom. Ingenting blev som planerat. Det känns åt helvete. Jag hann ju inte ens säga hejdå. Blev lite snabbt hejdå till vissa på flygplatsen bara. Men inget riktigt hejdå, jag trodde ju jag skulle vara tillbaka inom max två veckor ungefär. Hade jag vetat då hur det skulle gå hade jag bara hållit om dom och aldrig velat släppa taget. Jag saknar mitt gamla liv så oerhört mycket. Det skulle tagit slut med säsongens slut för eller senare, men detta gick så snabbt att jag inte hann reagera över någonting. Jag vill tillbaka. Vill få ett avslut. Samtidigt blir jag förbannad på mig själv hur fan man kan vara så otacksam. Jag lever ju. Hur kan man tänka mer på det liv som var än att jag i nuläget mår bra och faktiskt har kommit undan med relativt lindriga skador? Jag fattar inte hur tänket funkar. Varför blir det såhär?

Jag är i alla fall glad att jag har så underbara nära och kära. Alla som hjälper, stöttar och bara frågar hur jag mår. Jag har världens bästa vänner. Och idag ska Amanda, Tora och Rebecka komma till mig. Amanda har till och med åkt hem från sin säsong i Sälen för att hälsa på mig. Jag har verkligen världens bästa vänner. I alla hörn av världen de nu är. Tack för att ni står ut med mig när livet är tufft.